Duger inte jag något till

Under hela min uppväxt och en del av mitt vuxna liv har kroppen kännts som en begränsning. Allt pga den hjärntvättning som fanns inom skolämnet gymnastik. Jag var sämst - på allt, utom avslappning :) Olika redskap var alltid en förutsättning för att man skulle använda sin kropp, men redskap och bollar blev och förblev hinder.
Blev tidigt itutad att man skulle jämföras med andra; upptäckte snabbt att min kropp inte dög Den var inte snabb nog, vig nog, smidig nog. Det var ju inget som peppade att fortsätta precis.

Att röra på kroppen på mina villkor har trots alla trista gympamajjar alltid funnits som ett självklart behov hos mig. Älskar att vandra (gärna med packning), löpträna utan fokus på tider och såklart att yoga.

När jag yogar kan jag
*känna efter hur kroppen känns i varje asana
*vilka tankar som väcks av detta
*fundera på hur jag ska förändra asanan så den känns trevligare, skönare, mindre svajjig.
Min kropp talar om vilka känslor jag bär på, ljuger ej. Om jag upplever vardagen jobbig så känns det i kroppen.

Kropp och själ djupt integrerade, och det mest intressanta är ju vägen inåt själen!
Kroppens och själens lager:
1 Annamaya kosha - den fysiska kroppen
2 Pranamaya kosha - livskraften
3 Manomaya kosha - sinnet, jaget, känslorna
4 Vinyanamaya kosha - intellekt och vishet
5 Anandamaya kosha - lycka och fullständighet
6 Atman - innersta kärnan, det sanna jaget, själen

Allt hänger ihop. Mår jag bra i min yoga mår jag bra i löpardojjorna med. Att inte gympamajjen förstod det...