Pratade med en klient för ett tag sedan. Han berättade lyriskt om hur indiska yogier fann meditativt lugn trots lösspringande kor, tutande och intensiv trafik, massor med folk i rörelse överallt. Yogierna satt lugnt ner och fokuserade inåt utan att verka notera bruset runt dem.
Jag har funderat en del på denna miljöskildring och kan komma med en jämförelse som kanske förklarar min yogamiljö hemma. För det är säkert någon som undrar.
Ibland när jag rullar ut mattan är det fullt liv och rörelse runt mig. Ärtan 2½ är hela tiden på väg någonstans med någonting, över framför eller bakom mig. Sällan tyst. Lillärtan 6 mån ligger upptill mig på sin lekmatta gurglandes av liv och tar sig fram som en säl. Oftast i riktning mot min spännande yogamatta. De två äldsta döttrarna brukar komma förbi och kasta ur sig någon fråga eller i värsta fall elak kommentar om varandra. Min man ropar ibland frågor till mig som jag måste besvara kort. Hunden snarkar högljutt i sitt hörn.
Jag blundar, andas och flyttas till en fjärran strand där vågornas brus bildar ljudridå till mitt hemmabrus. Hemma men samtidigt inte här. Lycklig och trygg att vara i gemenskapen, men samtidigt ensam med mitt innersta.
1 maj
1 dag sedan
Precis så ska ju yoga vara, man ska kunna hitta lugn trots omvärldens påtryckningar. Så tror jag ju att våra barn kommer ta med sig "mammas yoga" på sätt eller annat - om de inte själva blir yogis, så kommer de åtminstone att minnas stunderna då mamma var någotsånär lugn ;)
SvaraRaderaJag känner igen mig i det beundrar dig som pallar. Jag bliir väldigt ofokuserad, det är därför jag går upp så tidigt.
SvaraRadera/anna
Känns som du kommit långt i ditt inre lugn. Skönt!
SvaraRadera