Löpstigarna ropa

Efter en aktiv dag i trädgården kände jag att det lockade i joggingtarmen. Det är inte ofta det sker, och då gäller det att ta tillfället i akt.
Min man och jag körde till skogen efter hans jobb, småtjejerna blev ompysslade av de stora tjejerna. Alla praktiska förutsättningar!
Jag har ju inte varit ute och sprungit speciellt många gånger sedan förlossningen, som max 4 km och då har jag gått en bit här och där.
Idag kände jag att det var läge för 5 km. Mycket för mig. Terräng. Ännu mer utmaning för mig. Jag lubbade på försiktigt i min egen takt, drack lite vatten för varje km-markering jag passerade. Njöt av skogens dofter (sköljde ju med neti-kannan innan idag så det var fritt blås) och såg att björkbladen börjar bli lite gula i kanterna.
Jag blev omsprungen av en del, men tänker så här att ingen där i skogen har hämtat sig konditionsmässigt från 4 graviditeter. Gång på gång. Så de som tycker att jag springer sakta kan ta och kamma sig för de hade förmodligen inte orkat en meter efter samma "meritlista".
Sista kilometern går först rakt upp en backe, sen är det i princip segt uppför tills det planar ut de sista typ hundra metrarna.
Det började ta emot i lungorna i den där första backen mot slutet, men jag intalade mig att det bara var min kropp som gjorde ont, inget annat. Och jag tog mig runt hela vägen utan att gå! Jag är klart imponerad och faktiskt lite stolt! Hade klart hjälp av det fina yogapasset i morse, hela dagen har varit fantastisk!!!